Lovely Town of Peru

Låt mig börja från allra första början. Torsdagen den 7:e Augusti. Inte för att bara överdramatisk men allting började den dagen. Kunde inte sova den natten, inte för att jag var nervös – min hals höll på att döda mig. Förkylning reeks (Kirstin’s ord, haha). Somnade kanske runt 3 eller så. Vaknade kanske 6? Minns inte riktigt. Men något sånt. Det var ju ett tag sen nu. När vi väl kom fram till flygplatsen började jag bli lite nervös. Konstigt nog var jag ändå ganska lugn. Brist på sömn gjorde mig nog mentalt slö. Jag tror kanske att mitt problem var att jag inte fattade vad jag höll på med. Jag menar, där var jag på Landvetter med mina två stora lila väskor på väg till USA. Japp, jag tror inte att jag fattade det själv. Flyget mellan Landvetter och Arlanda var hemskt, de flög inte så långt upp och det gjorde det bara värre för mig. Ew. När jag väl kom fram till Arlanda kände jag mig lite osäker, skulle vi möta några från Explorica på terminalen eller vad? Jag lyckades bryta mig loss från min lilla bubbla och gick fram till fyra tjejer jag trodde skulle åka med Explorica. Det skulle de också. Flyget mellan Stockholm och New York var mycket mer bekvämt. Jag fick två platser helt för mig själv, fast jag satt bredvid en odräglig liten ungjävel som hela tiden sa till mig att stänga av min iPod. Jag fick i alla fall en egen TV och jag satt och kollade på Ugly Betty. Resten av kvällen var lite av en mardröm. När vi kom fram till Newark Airport var jag både trött och hungrig. Mina två stora väskor gjorde det inte lättare heller (Varför tog jag med mig två stora väskor när alla andra bara hade en?!). Blev lite utskälld av en amerikansk vakt när jag fotade inne på flygplatsen. Tydligen fick man inte det. Ugh, odrägliga amerikanare. Alla på den flygplatsen var så otrevliga. Den vakten som förhörde mig sa att hon trodde att jag skulle bli skickad till rektorn flera gånger på min nya skola. Bitch. Dessutom skrattade hon – på ett elakt sätt - när jag sa att min syster bodde i Turkiet. Väl framme på hotellet fick jag dela rum med Anna och Isabel. Isabel var faktiskt också en Halmstad bo, fast ett år yngre. Anna, berömda Anna med bloggen, alla visste vi vem hon var, haha. Isabel skulle till Oklahoma och Anna till South Dakota. Andra personer jag lärde känna ganska bra var Karin, i Kansas nu, och Ida, i Idaho. Kolla min bilddagbok för bilder.

New York var otroligt. Precis som jag hade föreställt det. Fast om jag ska vara ärlig så trodde jag att Empire State Building skulle vara lite högre, vi gick aldrig upp där – för lång kö, för lite tid, för varmt. Allvarligt så har jag mer detaljer om New York resan på bilddagboken än i mitt huvud. Fick se var John Lennon dog. Var inne på Victoria’s Secret – Jian, du hade älskat det. Träffade en drogad snubbe i Chinatown. Åkte färjan till Staten Island. Times Square. Chrysler Building. Upper East Side – ser faktiskt ut exakt som på Gossip Girl. Central Park. Sushi Samba – Sex & the City grej. The Village. Frihetsgudinnan. När det var dags att åka till värdfamiljerna på söndagen var jag fortfarande ganska lugn. Flög från New York ner till Raleigh i North Carolina och sedan ner till Atlanta. I Atlanta fick jag panik. Efter jag sa hej då till de sista utbytesstudenterna gick jag faktiskt runt på den enorma flygplatsen i Atlanta och försökte hitta utgången. Jag hade gjort upp en plan i mitt huvud, jag skulle fly. Just då verkade det perfekt, min plan alltså, bara springa rakt ut, sticka ifrån flygplatsen och inte komma tillbaka. Skit i väskorna. Skit i Explorica. Skit i värdfamiljen. Skit i allt. Bara spring för helvete! Spring! Som tur var gick jag förbi en bokaffär och jag var tvungen att gå in. Köpte tre böcker, två Stephanie Plum böcker och en bok som hette the Other Boleyn Girl. Det gjorde mig lugn och jag sprang tillbaka till min gate. På planet satt jag bredvid en amerikansk soldat – ganska het (det gjorde mig lugn). Tydligen hade han precis kommit hem från Irak. Framme i Fort Wayne fick jag panik igen. Sprang in på toaletten för att fixa upp mig lite. Spenderade nästan 10 minuter på den toaletten – kände mig så ensam. Min värdmamma Angie och mina värdsyskon Kirstin, Eli och Ross mötte mig precis nedanför rulltrapporna. Självklart hade de en stor skylt. Jag var för chockad och mållös för att göra någonting annat än att krama dem. Men de var så snälla, fick en gullig fotlänk av Kirstin. Bilresan från flygplatsen var inte så pinsam som jag trodde att den skulle vara. Kirstin pratade på hela tiden. Hon ville veta så mycket. Pratade svenska med henne också, haha, det gillade hon. Mitt första möte med min värdpappa, Ryan, var lite av en chock. Han var inte som jag hade tänkt mig. Jag var faktisk lite rädd att jag inte skulle komma överens med min värdpappa, han verkade vara lite underlig (han jagar och fiskar – den typen av person) men jag gillar faktiskt honom, han är skitrolig och han svär lika mycket som jag gör. Dessutom gillar han Nirvana och Queen – det räcker för mig, haha. Ross, han är två år, älskar mig jätte mycket, haha, han lärde sig att säga mitt namn snabbt och hans favorit ord är ”Why?”. Både Ross och Eli är så gulliga.

Den första dagen åkte vi till Indiana Beach, ett nöjesfält, och jag åkte nästan allting bara för att slippa tänka – hela mitt huvud var som en liten bomb, jag hade så mycket i huvudet. Sedan på kvällen åkte vi och campade. Allvarligt när de sa att vi skulle campa blev jag lite illamående, haha -mygg, fladdermöss, ormar, tält och en värdpappa som typ är den amerikanska version av Naturmannen – utan skägget då. No thanks. Självklart var det inte så, de hade en megastor husvagn och det var faktiskt ganska kul att campa. Men efter att ha spenderat fyra nätter i en sovsäck i en liten säng med Kirstin (min nacke och rygg är så stela och ömma just nu) så är jag glad över att få sova i en riktig säng i natt. Fångade också min allra första firre igår (är ganska stolt över mig själv), men när Ryan ville att jag skulle ta ut kroken ur fisken ville jag bara skrika, fast han gjorde det tillslut. Hittade också en orm vi dammen vi campade vid. Döpte ormen till Kurt. Kurt fick däremot inte leva så länge. När Ryan såg ormen sköt han ihjäl den. Det gjorde mig lite deprimerad faktiskt. Ryan jagar ekorrar också, friggin’ EKORRAR! Han dödade typ 10 ekorrar i morse, det gjorde mig ännu mer deprimerad. Jag hann inte ens döpa dem. Maten suger här. Okej, kanske inte allting. Jag gillar deras bönor och ananasen. Korvarna är goda också, och deras kalkonmackor. Men peanutbutter och jelly mackor? Ew. När jag käkade pannkakor och sirap höll jag på att spy. Grillade marshmallows? Ugh. Jag älskar Granola bars däremot, ska nog leva på dom när jag bor här, haha, de är till och med low fat. Dricker ingenting annat än vatten heller. Fick till och med köpa lite äpplen idag, hallelujah! Okej, det är allt för idag. Uppdaterar nog imorgon igen tror jag.



/Sofia

Dagens låt: ”A Case of You” – Joni Mitchell.